Wake me up when I can do something I love...

Sen jag var liten har jag alltid tränat något.

Gymnastik var det jag gjorde. Mina två systrar har hoppat trampolin och den äldsat har även gått på trupp.

Sesan började jag på trampolin. Tränade, tränade och tränade...

Men ingen resultat. Kom på första plats i KM, yees min första guldmedalj. Efter det gick det bra.

Jag tränade först med KFUM men mina två tränare slutade, då bytte jag till UGF (Uppsala gymnastik förening). Där började jag träna på riktigt och även DMT (dubbel mini trampets). Jag hann tävla 3 ggr innan jag bröt armen på en träning.

Och där dog det...

Efter det så tränade jag inte på ett år.

Jag gick alltså från att träna oerhört mycket till ingenting.

Men sen hittade jag dansen. Började på streetdance, var en av dom bästa i gruppen. Nu kändes det som om jag var bra på något. Det gick bra med steeten men ville öppna nya fönster. Anmälde mig till en Ragga-klass med Kongo. Men såklart skulle mina föräldrar lägga sig i.

Mamma; Det är för dyrt

Pappa; Den slutar sent...

Alltid liksom. Och det här var för ett år sedan.

I Augusti gick jag på en audition. En audtion som skulle hjälpa mig att öppna nya vägar inom dansen. Street school, 2 ggr i veckan, alla dansen inom hip-hop. Wow, nån har läst mina tankar.

Dagen kom och jag var nervös. Visste inte alls vad det var för folk som skulle söka. Dancer hade redan kommit in och sa till mig att jag borde söka.

Dagen innan hade jag varit på The Voice´08 i Sthlm med Kongo och Edwall, och det gick inte alls som planerat. Kom hem med en halvstukad fot.

Men det skulle inte stoppa mig från att gå på audition.

Kom dit, fortfarande nervös. Kände ingen där. Lärde oss en koreografi, dela upp oss i grupper och framföra den för läraren.

Hade asont i foten, och det gick inte alls bra.

Två dagar efter får jag ett samtal. Det är tränaren, hon sa att hon hade snackat med min gamla street-tränare. Hon hade blivit riktigt imporerad att jag var så duktig, även med en stukad fot. Yes, jag fick den sista platsen.

Men nej...

När jag berättade det för min mamma sa hon att jag inte fick det. Det var för dyrt och hon ville inte att jag skulle gå 2 ggr i veckan...

Efter två timmrs bråk, så fick jag fortfarande inte.

Så jag var tvungen att ringa tillbaka och säga att jag inte kunde ta platsen.

Sen dess har jag lovat mig själv att aldrig mera dansa. Ingen av mina föräldrar ger mig den stöd jag behöver med pengar och skjuts.

Jag ville bara bevisa för dom att jag kunde verkligen dansa, för att jag var bra på det. Bevisa för dom att jag älskade det, att jag hade kul.

Men ingen av dom förstår det känns det som...

Kiss&Hug